Några vardagsberättelser

I söndags var jag så tacksam över Ali Sagharis vittnesbörd under gudstjänsten, om hur hans liv blev förvandlat av Jesus. Han berättade om resan från ett liv i depression, som problembarn hemma med svårigheter i skolan, till att få ett nytt liv. Han fick gå bibelskola och sedan börja som ungdomsledare i en församling. Då nämnde han även något om att berätta för alla runt omkring att det som gör honom annorlunda, det som gör att han kanske är lite gladare, lite lugnare i stormen och lite mer hjälpsam eller vad det kan vara, det är Jesus i honom. Ali sa att han ångrar att han inte berättade det så tydligt som han kunde under den tiden, men att han istället jobbar mer på det nu.

Och jag, som långtida kristen, har ju alltid vetat om bibelstället om att vara ljus och salt. (Matt 5:13-16) Det har jag försökt vara i de olika musiksammanhang jag rört mig i de senaste 10 åren, men på något vis har jag inte heller delat min tro så öppet som jag eg kan. Jag har inte sagt till alla vänner ens att jag har en relation med Skaparen av allt. Det är smärtsamt att inse.

Simon Ådahls vittnesbörd förra lördagen talade samma sak till mig. Han lämnade barn på dagis samtidigt som en annan pappa, Örjan. Varje gång pratade de hockey och dylikt. Plötsligt, en dag, springer Simon på Örjan innan en konsert på Frälsningsarmén. Han säger till Simon: “vet du vad, jag har blivit frälst, det borde du också bli”. Simons smärta över att han levt bredvid Örjan så länge utan att berätta gick inte at ta miste på i lördags. Jag kände samma sak över de jag lever nära och som ännu inte funnit Vägen, Sanningen och Livet. Men “Finns det liv är det aldrig försent”.

/Benjamin Nyman